Känner mig aningen ambivalent

Jag har gjort klister! En hel jävla pastakastrull med klister. Från början när jag startade detta mission var det tänkt att bli potatismos. Men saker kan ju ändras. Man ska inte fastna i gamla spår och så vidare. Så sagt och gjort. Jag serverade klister till köttbullarna. Högblankt klister. Fint skare va serrni. Vad jag gjorde fel? Ja mitt första misstag var förmodligen att födas 1977 och inte 1947 eller 1927 vilket liksom sabbade hela grejen från början eftersom alla vet att det bara är mammor och mormödrar som kan göra potatismos värt namnet. Vad som sen gick snett vet jag inte. Men man kunde nog använt skiten till att täta hus eller klistra upp tapeter med. I shit you not! Det var helt segt!

Så nu har jag hamnat i en sån där situation igen när jag liksom inte kan bestämma mig för om jag ska vara stolt över att ha bemästrat ett gammalt hantverk eller om jag ska känna mig kränkt för att mannen sa "eh ja... det var ju en... eh... intressant texture (ja på engelska) på detta" med en outgrundlig min vid middagsbordet. Antar att man får vara nöjd att han kläckte en sån kommentar där och inte när han klämde mig på rumpan. Vilket i och för sig aldrig händer men det hade varit jävla jobbigt OM det hände. Ok? Treåringen var mer "mamma det är kladdpotatis det här. Måste jag äta det?" medan hon tryckte ner gaffeln i det och långa trådar bildades när hon drog upp den igen. Bebis sa inget men jag kände de fördömande blickarna medan hon åt sin inte alls klistriga gröt. Somliga har det bra.

Så... Välkomna på middag hos mig. Man får klister och Mamma Scan. Varsågoda.