Jag bloggar inte...

Jag bloggar inte. Så är det bara. Så med det sagt så tänkte jag att jo men jag kanske skulle ta och, vad vet jag, blogga lite? Ska vi säga så? Alla på banan? Kul! Vill ju inte vara ensam såhär när jag ska göra nya läskiga saker.

Jag är rätt med i matchen. Jorå. Fråga Helena. Jag har i vanliga fall stenkoll på mig själv, familjen, jobbet osv.
Mamma kallar mig reseledaren och jo jag skulle förmodligen kunna få en hel buss med turister till att gå på led iförda reflex  västar bara genom att peka med hela handen. Hade förmodligen också frågat samtliga om dem kissat innan dem klev på bussen för serrni det finns INTE toa på bussen och vi kan INTE stanna varje gång Bengt, Kerstin eller Karl-Peter måste kissa för då kommer vi ALDRIG fram till hotellet. Ja ni fattar...

Men. Sen blev jag gravid. Första graviditeten gjorde mig inte dummare än att jag nånstans två år efter barnets
födelse samlat mig så pass att 5 personer överlevde en resa till Rhodos under min ledning utan allvarligare incidenter. Barnet i fråga har också infunnit sig på samtliga BVC-kontroller. I tid. Och har säkert fått d-droppar flera gånger i veckan periodvis. Hon lärde sig gå, prata och använda toaletten. Stoltheten över detta vet liksom inga gränser.

Sen blev jag gravid igen. Och det var nu det liksom började gå utför på riktigt. Hade jag vetat hur det skulle bli så hade jag INTE gnällt förra gången. Ni vet den stereotypa blondinen som man hittat på fler roliga historier om än världen egentligen orkar med? Jorå. Hon är rena hjärntrusten jämfört med mig ibland. Jeeez... Han som lovade att älska mig i nöd och lust ser ibland ut att önska att det fanns ångervecka på fruar.

Jag tänker ut skitsmarta saker som jag verkligen känner är värda nobelpriser. Ja, plural! Sen kommer han den där med ångerveckan och kör över alltihop med, ja, logik. Nåt i stil med ?ja men du vet att när man jämkat på skatten på bostadsrätten så är det skatten på LÖNEN som blir lägre. Det är inte banken som ger dig lägre ränta för det hade inte funkat ju.? Nä... Det hade det ju inte. Men han vet ju inte om jag vet nåt han inte vet. Eller så...

Sen föddes även detta barn. Och då hände nåt riktigt jobbigt. (Förutom att jag erbjöd narkosläkaren som satte EDAn både lustgasen och mig själv i giftermål, men det var pinsamt på en sån nivå att vi får ägna ett annat inlägg enkom åt det. Det behöver ältas. Oh my!) Jag blev ta mig fan ÄNNU dummare. Och när man tror att man redan träffat rock bottom så känns det på nåt sätt som om man borde barrikadera sig hemma i soffan och inte gå ut för man kan liksom skada nån stackars oskyldig människa man möter. Jag glömmer. Jag tappar bort. Jag kan inte forma hela meningar. Jag fånstirrar. Känner mig omåttligt nöjd med att jag får med mig rätt antal barn hemifrån och att dem är påklädda när vi går. Och JAG är påklädd också. Sug på den ni!  

Jag gnäller en del har jag insett. Det gick liksom upp för mig när jag fött vår andra dotter och möttes av frågan "Stackare, hur mycket gick du över tiden egentligen?" "Jag gick inte över tiden? Hon kom 6 dagar tidigt!" Men det är ju så att om man börjar gnälla samma dag som man pinkar sticka så tror folk gärna att man "gjort en elefant" och alltså varit gravid i närmare 2 år.

Ja men då så. Mitt första blogginlägg. Känns bra. Nu känner ni mig. Eller nä för ni tror jag är asjobbig och bara gnäller och gör korkade saker jämt. Är det så eller inte? Snacka cliff hanger,,,